This thing called love

Hej!!
 
Just nu känner jag mig ganska lost på nytt. I denna sits har jag varit många gånger förut. Människor brukar säga att man måste sikta mot stjärnorna för att hamna bland molnen. Gång på gång ifrågasätter jag just detta, är det värt det? uppenbarligen har detta pågått en längre tid så någonstans och har svaret varit ja på denna fråga. Just nu vet jag dock inte riktigt!! Ska jag vara ärlig hatar jag att hamna i denna stundtals krampartade sits. Delar av mig vill släppa allt, delar av mig vet också att jag uppenbarligen inte gör det. 
 
Att ge upp, eller stänga dörren eller hur man nu skulle beskriva det skulle möjligen innebära andra och nya möjligheter, men vad skulle att ge upp innebära. Jag vet möjligen någonstans vad det skulle innebära men vet inte om det är möjligt denna gång heller.
 
I grund och botten är det troligen ingenting jag vill, samtidigt som jag verkligen vill. Kort sagt saker och ting är komplicerade. Visst gillar jag utmaningar och att få någonting serverat är jag inget fann av heller. Känns som det inte finns nå djup i att få det serverat. 
 
Min vilja att dra utomlands är antingen ett sätt att frigöra mig från det som numera varit något jag funderat på under över tre års tid eller någonting annat. 
 
En början eller ett avslut kort och gott. Just nu vill jag också åka utomlands för att se och uppleva något nytt, få andra saker att fokusera på, få vardagen mer oförutsägbar mer spännande och intressant. Ta del av nya lärdomar och erfarenheter, vidga mina vyer.  
 
No matter where i look i always get reminded... The conclusion always results in a question... never a answer 
 
//Elise C
 
 
 * Hur länge kan man vara vilsen och fortfarande tro på att hitta tillbaka??*
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback