En text, en hyllning, ett avsked till min vän som 2009 fick lämna jordlivet:

 

Att försöka balansera mellan glädje och sorg

På en och samma gång

Glädje för att få flyga fram på hennes rygg

Känna ivern och glädjen som hugger tag i mig

För varje steg hon tar

För sorgen som vaknar till liv

När jag tänker framåt

Med gråten i halsen tänker jag:

"Detta var sista gången"

 

Sista gången jag ser henne

Sista gången jag får bura in mitt ansikte i hennes man

Sista gången jag får känna hennes värme

Sista gången hon finns med mig som en häst

 

Jag vet att hon alltid kommer att vara med mig

Hon kommer aldrig lämna min sida

Vi kommer alltid att ha varandra

 

Som ett minne för livet

Som en svepande vind

Som solens värmande strålar

Som en mantel mot allt som gör ont

 

Jag är inte ensam

Vi kommer alltid att vara två

Även om jag snart inte kan se henne

Mer än på kort

Så är vi två, nu och för alltid

 

Långt ifrån det bästa jag skrivit, dock inte syftet med texten, snarare ett försök till att försöka komma i balans på nytt...

 

//Elise C