Hej!

 

Tiden har gått, och många år har passerat, trotts det kan det ibland kännas som igår, jag vet hur förtvivlad jag var, hur arg jag var, hur ledsen jag var och hur ofattbart situationen tede sig framför mig. Att försöka kämpa in i det sista men fortfarande inte lyckas. När livet står på spel men ingen kan göra något. Kampen om att det denna gång ändå ska bli bra, en evig kamp som resulterade i allt fler frågor utan svar. 

 

Samtidigt som det är så fantastiskt härligt och underbart att komma så nära är det så svårt när det väl kommer ner till den minuten. veckor av oro, dagar och förtvivlan och timmar av hopp som faller genom sanden. Att föröska tänka klart att försöka förstå men när hjärnan bara blockerar. När det ända kroppen säger är att den inte vill, kramper, långa timmar och att knappt få luft, orden som bara försvinner och hörnet som känns som den enda trygga punkt. 

 

Det är förjävligt att förlora en vän det är en period vi alla önskar inte fanns. Även om vi också vet att någonstans kan den tid komma när vi står mitt uppe i glädjen att äntligen hittat den där vännen den som vi alla hoppas och ibland tror kan följa med oss för evigt. 

 

Jag minns så väl sena kvällar, då jag knappt fick någon luft, då jag bara ville försvinna och då tonerna och melodierna försökt linda in mig i trygghet och jag bara kämpade emot. Än idag är dessa toner och melodier så otroligt laddade, jag har lyssnat på dem igen efter denna händelse men minnena och förtvivlan kommer ifatt. 

 

Agnes var min första, efter att ha längtat och sätt fram emot detta i så många år, att bara kunna dröma och att alltid få svaret "du får vänta tills du blir äldre" när ämnet kom upp. Något som gjorde mig gång på gång så olycklig. Den meningen fick det att låta som att det var så otroligt långt bort!

 

Jag skriver om det för att jag gått igenom samma sak, jag precis som andra, har också kommit tillbaka och funnit en tom box, ett utsuddat namn och att se en flock där det är någon som fattas!