Hej på er!

 

 

För ungefär 4,5 timmar sedan släppte stressen och pressen som jag minst sagt upplevt de senaste veckorna. När jag gjorde något så enkelt som att diska men som ändå på många sätt är priviligat så började kreativiteten att flödda. Något som under en så lång tid varit så djupt begravd i hop om att få ordning och få koll på alla de där begreppen all den där kunskapen som förväntas att jag till idag ska kunna. Helst också ska jag ha den kunskapen och ännu lite mer kunskap och ännu mer koll för att kunna prestera det där lilla extra. Hur det gick och om jag fick till det där extra vet jag inte. 

Som en bekant skrev för några dagar sedan hoppet är det sista som lämnar en. Visst lever jag i ett land med många privilegier men med det kommer mycket annat tillsammans med alla möjligheter. Med privilieger kommer även ansvar och mångas förväntningar inte bara från de människor i min närhet men också på många sätt från samhället. 

 

Många av oss stötter dagligen på de där typiska i- lands problemen det där typiska små problemen som är en del av privilegierna av att bo i ett land som har en ordnat och många gånger väl fungerande struktur med både en och två fall linor i fall att jag eller mina med människor en dag skulle stötta på något oväntat och livet skulle ta en tvär vändning. En säkerhet och ett hopp om att inte hamna mellan stolarna när det blivit fel och ett hopp om att kunna reda ut saker när det behövs. 

 

Förväntningar är något vi både får från oss själva men även från de vi har runtomkring. Ett konstant hävdande av sig själv. Eftersom vi inte är ensama om att bo i ett sådant samhälle så finns det många som också vill ha platsen på utbildningen bostaden du sucktar över eller möjligheterna just du letar efter. I och med detta blir det också stor konkurrans för att vi många som är och lever i ett land vill samma sak. 

 

Först ska våra föräldrar finna varandra i den djungel vi lever i, vi ska komma till världen sedan börjar konkurransen. Hur vi ska bli uppfostrade finns det ungefär 9 miljoner åsikter om. Vad vi får göra och vad vi inte får göra. Vi är även starkt präglade av våra personligheter och hur våran uppväxt ser ut präglar oss mycket även om vår personlighet med åren blir allt starkare. Vi blir egna individer med egna viljor och ideér. 

 

Vi ska prestera på allt ifrån fotbollen till skolan. Och kanske speciellt i skolan där vi helst ska ha högsta betyg rätt igenom och vara en sådan där typisk duktig och bra elev. Många som gått i skolan vet också att det inte riktigt ser ut så utan kan vara väldigt långt ifrån. När klasserna har gemensamma mål och en del elever som fattar allt direkt och en del andra som behöver mer tid eller lär sig på andra sätt än att sitta i skolbänken och stirra på en tavla. 

 

Grupperingar i klasser och coola/populära gäng och de mindre populära blir snabbt vår verklighet. Ibland går det riktigt bra och allt känns på topp och ibland känns det som en har huvud i marken och käkar sand eller varför inte några kottar. 

 

Förväntningarna om att prestera sträcker sig ibland som stora höghus runt en och det är svårt att se det där ljuset och tron om att ta sig däreifrån. Samtidigt kan en slås av en fantastisk kännsla av att stå på taket av den högsta sky skrapan och känna sig "On top of the world" 

 

Livet är inte lätt och vi möts dagligen av utmaningar även i de priviligerade samhällena. När grund behoven är tillfredställda kan vi lägga fokus på annat. Ett fokus som många gånger om sätter krokben för oss när vi handlöst tappar vårat sikte och mål. När den ena dörren efter den andra stängs igen mitt framför näsan på oss. Rätt som det är så lyckas vi ändå när vi minst anar det får vi medvind och seglar iväg med en väldig fart. 

 

Livet i stort och smått i ett privilegiat samhälle. Något vi dock bör komma ihåg samhället är aldrig starkare än den svagaste länken! 

 

//Elise C