Hej!

 

Påklovet har jag länge sätt fram emot! Kändes verkligen skönt att komma bort från verkligheten, plugget, storstan och bara få umgås med någon jag verkligen kan vara mig själv med. Lovet blev trotts en fantastiskt fin vistelse i söder inte alls som jag tänkt mig. Lovet slutade med att vi tvingades ta bort min älskade och underbara hund som under gårdagen fick somna in. Just nu går det mycket fram och tillbaka, det jobbigaste har lagt sig men kommer fortfarande skov av enorm saknad och sorg efter henne. Har inte varit hemma ännu vilket jag misstänker kommer att bli en väldigt jobbig upplevelse. 

 

Har sedan i Söndags varit i stan vilket varit otroligt skönt, kanske inte att vara själv vilket jag bara varit nu under kvällen då min mamma sov hos mig i natt för att hon skulle upp tidigt men också för att vi är starkare när vi är två. Jag och min mamma har för ca sex år sedan varit igenom en bortgång som var otroligt jobbig och krävande på många sätt idag så här i efterhand var det otroligt jobbigt men vi tog oss igenom det. 

 

Denna gång känns bortgången mycket mycket närmare inpå. En häst är inte på samma sätt en del av vardagen. Om man vill går det att undvika stallet och att välja att inte åka ditt. En hund bor tätt inpå och får en stor och fin plats till vardags. Mycket kring vardagen handlar om hunden oberoende av vad som händer runtomkring. Planering av vem som tar ut henne när. Att alltid vara själv hemma, att alltid höra tassarna mot golvet på morgonen. Vanor av att ge mat och gå ut på morgonen. Alltid gå upp tidigare för att hinna med en fin morgon promenad osv. Ja en vardag med en hund är en stor och fin del av livet. Från och med idag har ingenting varit den samma. Dock bor jag i stan och har inte kommit tillbaka till ett tomt hus ännu. 

 

Jag är tacksam över att min katt fortfarande finns kvar men tänker också på honom nu när han blivit ensam kvar. Just nu är det väldigt jobbigt att tänka tillbaka på de sista dygnen med min älskade och underbara vän. Jag vill skriva mycket mer om min underbara vän som varit en del av mitt liv i elva långa och fantastiska år. Hon har varit en del av mitt liv lika länge som hon inte varit och nu tog livet en hård vändning. Det är otroligt jobbigt men hon vandrar vidare med mig men med en lite annan skepnad även om jag inte längre finns med mig fysiskt finns hon alltid med mig på insidan, i tankar minnen och med de ärr hon lämnat efter sig. Vilket jag är otroligt glad och tacksam över. 

 

Från och med igår bär jag med mig ett smycke som lite grann får vara en symbol för henne. 

 

Om jag själv fick välja skulle jag aldrig igen vilja åka tillbaka till den plats där vi alla levde och bodde dock är det inte ett alternativ och ja jag måste försöka tänka på och minnas de stunder vi haft och dessutom vara stark för min familj som fortsätter livet på samma plats. Men även umgås med min älskade och underbara misse som trotts allt fortfarande finns kvar lika mysig och fantastisk. 

 

Nu ska jag sova med hop om att min förkylning ska släppa och att jag ska bli frisk igen, hosta ont i huvudet och bara nedsatt är ingen hit. 

 

Just nu saknar jag också den fantastiska och underbara person som stöttat mig mycket under veckan i söder när jag fick reda på omständigheterna. Om det är någon jag skulle vilja vara med när jag får hemska och jobbiga nyheter så är det hon och det finns ingen jag litar eller räknar med på samma sätt som hon. Så tacksam över att jag har dig och att vi kommit varandra så nära i både storm och vindstilla dagar, och perioder. 

 

Jag är också glad att jag fått mycket stöd från vänner här i min närhet som stöttat mig genom detta och som återigen påminner mig om varför just de är så fantastiska och ja att det faktiskt ställer upp i sådana här stunder! Betyder oerhört mycket för mig!

 

//Elise C