Hej på er!

 

Sitter hemma så uppe i varv men ändå känner jag mig som lugnet själv. Med så många viljor tankar och idéer men vet exakt vad jag egentligen bör göra. Vad gör en när inspirationen sjuder men varje gång en kommer fram till en dörr så är den låst. Känns så segt så surt. Att sitta och "vänta ut" tiden. Att vilja agera och göra så mycket men mäkta med så lite. Jag vill vara i positioner där jag kan påverka, där jag kan tillföra nya idéer. Där jag kan få utlopp för alla knasiga tankar och diskutera och vända och vrida på dem med andra som besitter samma vilja men annan kunskap. 

 

Det är så förbannat svårt att vilja framåt men känna sig hindrat av vardagen av nuet. Jag.Blir.Tokig!

 

Jag villvara en kombination av en duracell kanin och en svävare göra allt och inget samtidigt. Inte känna eller vara begränsad av tidigare kunskaper och vad som står på ett papper. Jag vill inte sitta och titta och grotta ner mig i saker som var för när det ända jag vill är att hoppa 100 000 steg frammåt. Klart att saker tar tid och att jag inte kan göra allt samtidigt men stundtals är det förbannat frustrerande. Jag vill leva på en trampolin där jag för varje hopp tar mig högre och högre och inte känna mig begränsad. Ju mer vilja och styrka ner i mattan ju snabbare och högre går det åt "rätt håll" 

 

Kort och gott jag känner mig väldigt begränsad på så många sätt. Varför behöver jag vänta hela tiden. När det är nu jag har motiveringen, inspirationen och viljan att göra saker att förändra och någonstans där långt fram faktiskt göra skillnad och förändra. De senaste 14 åren har jag suttit i en skolbänk för att ta mig igenom systemet för att på papper men såklart även praktiskt/teoretiskt få kött på benen men ibland så tröttnar en på alla system/allt pappersarbete och allt som jag känner just nu begränsar mig. 

 

Jag-Blir-Tokig! Om jag skulle kunna så skulle jag spendera alla timmar på att fundera, diskutera och senare implementera, innovation ny tänk, bolla ideér. Öppna rum där kreativiteten kan flöda och begränsningarna känns som ett noll- värde på vad som är möjligt bara en vill kan och kämpar tillräckligt hårt. Tyvärr kommer mitt samvete precis som verkligheten ifatt mig och påminner mig om allt det där jag borde göra... Men. så svårt att slita mig!

 

//Elise C