Hej på er!

 

Idag är det 6 år sedan jag vi tvingades ta det tuffa beslutet att ta bort min underbara och älskade Agnes. Min första häst som jag änltigen fick äran att ha som min egen när jag var 16 år. Ni kanske tänker att att få en häst som ung innebär att jag fick ett och annat serverat. Dock ville mina föräldrar verkligen veta att jag verkligen ville ha en egen häst. Därför beslutade dem sig för att matcha den peng jag hade för att kunna köpa en häst som skulle kunna fungera både för mig men även för min mamma. Något som jag i efterhand och även då inte var helt enkelt. Jag ville ha en utmaning och en häst jag senare skulle kunna tävla med och mamma villa ha en trygg och snäll häst. Att finna dessa önskemål i samma häst var en utmaning. Efter att ha tittat på över 20 olika hästar och gått igenom 3 misslyckade veterinär besiktningar fick vi ett telefon samtal från vår ridlärare som sa att hon hade fått hem en häst på gården som hon tyckte att vi skulle prova. 

 

Jag ville mer än gärna ha en unghäst och mamma ville ha en välriden och tränad häst, för mig var inte intresset att hitta knapparna på en ny häst och utgå från det utan lära mig tillsammans med min häst. Agnes som efter ca 10 månader av letande äntligen gick igenom veterinärbesiktningen var då egentligen på tok för ung och endast riden i ca 3 månader. Dock var jag väldigt nöjd och glad med min första egna häst. Ett fyra årigt lovande sto med toppstam. 

 

Lyckan som kändes oändlig just då gick dock utför ganska fort när Agnes blev halt. Sommar lovet, höst lovet, jul lovet de perioder då jag hade som absolut mest tid och var ledig gick oftast ut på att gå eller pyssla om min häst. Efter den första hälstan blev Agnes bra igen och efter en mjuk uppstart kom vi igång riktigt bra och hon blev bara starkare och starkare tills hon återigen var halt. Denna gång gick det inte över på samma sätt som sist och denna gång såg det inte likadant ut.

 

Vi åkte in och ut från olika kliniker och gjorde de flesta olika behandlingar för att försöka komma åt och häva hältan. Något jag upplevt många gånger när jag varit ute och ridit var Agnes starka vilja. Något som även visade sig mycket starkt även på kliniken. Detta gjorde det omöjligt för oss att genomföra en fullgången hälta utredning då hon började sparka och säga ifrån. efter 5-6 behandlingar fanns det inget mer vi kunde göra. Agnes fortsatte att vara halt och ingen av de behandlingar vi gjorde hade hjälpt. 

 

En period som var otroligt tuff för min del, jag stod nu inför att förlora vad som blivit min värld, min bästa vän och min framtida stjärna. 

 

Mer detaljer orkar jag inte gå in på, då det blir för jobbigt. Jag vill istället minnas våra stunder tillsammans. Alla gånger våra viljor drog åt olika håll, och alla sätt de visade sig. Samtidigt så hade vi otroligt roligt ihop, gav varandra utmaningar samtidigt som vi också hittade stunder då det kändes som om vi var ett med varandra. Då vi verkligen samarbetade. 

 

Jag lärde mig otroligt mycket med Agnes, att ta ansvar i alla situationer, hur skört ett liv kan vara och hur snabbt saker och ting kan förändras. När jag tänker tillbaka på min tid med denna underbara häst påminns jag om att ta tillvara på de stunder jag har med nära och kära idag. Det är farligt att ta saker förgivet!