Hej!

 

Världen och livet är inte alltid en dans på rosor, trotts att det ibland kan se ut som det. Samhället ger inte mycket plats för dalarna kan jag tycka ibland. För att förr eller senare kommer dem och för eller senare måste en hantera dem. Något som jag upplever som är ganska typiskt med stockholm är att jag som ung ska ha tusen bollar i luften och samtidigt vara glad och helst ha tid för massor av annat mellan jobb, livet och studier. Det är den bilden jag har, ibland känner jag mig oslagbar, ibland vill jag bara krypa upp i soffan med en filt och bara titta på en film i evigheter. Glömma bort verkligheten bortom väggarna och dunklet av en bra film. Men förr eller senare kommer det ifatt. 

 

Jag har i perioder kännt mig stressad men tyckt bort de känslorna, låtsats som om de inte finns, försökt hålla en fasad om att det är lungt, ibland har det fungerat bra ibland mindre bra. Jag har längs vägen blivit påmind av min kropp att det inte är funktionellt i längden, att det krävs en förändring för att orka med och för att bygga upp huset innefrån för att såsmåningom helt släppa fasaden och bara vara. Jag har i perioder varit väldigt medveten och insätt det själv att jag måste slappna av, sätt helheten och försökt planera in timmar då jag inte får plugga och timmar då jag måste för att komma framåt. Ibland har det fungerat och ibland inte alls. 

 

Jag har insätt att jag är väldigt duktig på att boka upp mig själv på massa event och happenings och saker men under de senaste året blivit dålig på att vara ledig på ett bra och energigivande sätt. Börjat se gråtonerna i livet och på ett stundtals ganska kasst sätt snöat in mig på dem. Gråtoner som blir en mer tydligare när stressnivån börjat sjunka undan. Ett liv och en vardag värt att lägga mer tid och omtanke på som på många sätt hamnat på andra sidan horisonten, något jag inte vill veta av eller tänka på. Men som kommer ifatt en. Gårdagen var en sådan dag då det till slut blir så tydligt att en inte riktigt orkar med. 

 

Så ofta känner jag mig instängd och begränsad, något som troligen berott på att jag mer eller mindre accelererat för varje månad i takt med att vardagen blivit allt mer packad med saker att göra. Det är när en börjar slappna av som jag inser och förstår saker på ett annorlunda sätt. Med lite tur finner jag bukt på dessa. 

 

Ibland kan det vara otrligt skönt med en förändring, att prova nya saker och bara satsa på att det okända kan bli något att se fram emot något spännande och nytt. I sommar har jag tänkt på det mycket att inte falla tillbaka till trygga vanliga mönster utan vidga vyerna och chansa. För vad har jag egentligen att förlora? En del saker är föbannat läskiga och jag har stundtals ingen aning om hur det kommer att gå men ja om jag inte provar så kommer jag heller aldrig få reda på det. Våga ta steg och initiativ jag kanske inte skulle gjort tidigare, våga vänta ut och lite på att saker kommer att lösa sig även om det inte känns som det just i stunden. Våga satsa på att trottsa gamla erfarenheter som inte alltid stämmer trotts att jag gärna tror det. 

 

Jag kan stå på egna ben trotts att jag förlorade det som stod mig så nära, den som betyde så mycket för mig. Det går, jag måste bara våga chansa. Även om hon inte är med mig fysiskt kommer jag alltid bära med mig henne, minnas henne och sakna henne. <3

 

Man måste våga för att vinna helt enkelt och även våga att sakta ner och tänka efter, även det också kan kännas läskigt att känna efter ibland.