Att något så främmande stort och på sina sätt skrämmande kan bli vardag. En plats av annonymitet, ett landskap av betong i flera nivåer. Fasad efter fasad lutandes mot vägen jag går på. Korsning efter korsning som passerar. Ett konstant mullrande ljud som aldrig tycks försvinna. De små upplysta plättarna i den mörka natten. 

 

Hur kan något så främmande och bekant som jag aldrig skulle kalla hemma ändå bli. Det är i bland de lummiga träd och buskar och de ringlande stigarna jag hör hemma. De öppna vidderna där åkrar och skog och ett fåtal hus är min enda granne. 

 

Sirenerna ljuder gång på gång i den kalla natten. Ett flygplan hörs någonstans från högt ovanför, när de passerar. En stad i konstant rörelse, ett liv som aldrig trycks lugna sig. En stad som aldrig sover. 

 

Jag längtar och jag saknar men ändå tycks jag trivas. Jag har funnit min lilla oas av lugn i kanten av sjön några kilometer bort infinner sig en känsla jag så väl känner igen. En känsla av lugn, av harmoni, trotts bruset försöker jag bara vara här och nu skärma bort den stora staden. Fokusera på vattnet som sköljs i land och sedan försvinner tillbaka. Kvitter av fåglar som sitter i trädkronorna ovanför och de små änder som snabbt simmar förbi i hopp om att inte bli upptäckta. 

 

jag hör fotsteg som kommer närmare och som avtar allt eftersom tiden passerar. 

 

ett kreativt försök som dock inte lyckades i min mening men ja, i och med detta försök minns jag tiden då jag verkligen fick till det, då jag verkligen kunde fånga vindpustar, stunder, stämning på ett häftigt sätt. Hoppas att jag ska hitta tillbaka till de sättat att skriva igen. 

 

//Elise C